mjolkbaren

Vi sökte en kväll i slutet av januari på "Sista Minuten" på nätet och hittade en mycket intressant resa med Ving till ett mycket fördelaktigt pris. Flyg från Arlanda till Turin, busstransfer och boende med frukost på specificerat hotell i staden Briançon i skidområdet Serre Chevalier i södra Frankrike en vecka för 3000 kr per person var verkligen lockande. Vi slog till nästan omedelbart och på kvällen den 28 januari hade vi redan resan bokad med avresa den 6 februari, drygt en vecka senare.

Anita var väl något tveksam först, men efter löfte om att jag skulle köra med hjälm och att hon inte behövde åka skidor utan kunde nöja sig med att njuta av god fransk mat och gott franskt vin, blev även hon positiv.

                    

Nu när vi varit hemma några veckor kan vi bara konstatera att resan var helt igenom lyckad. Hotellet i Briancon var trevligt, staden liten och utan stora turisthotell, snön och skidområdet var utmärkt för att nu inte tala om vädret som var alldeles underbart. Lägg därtill den fina franska maten och det goda franska vinet så förstår man att vi längtar tillbaka.

Vid åttatiden varje morgon kunde vi direkt från vårt hotellfönster beundra en alptopp i soluppgången mot en klarblå himmel.

                     

Liftsystemet bestod av fyra olika partier med nedfarter till dalen mot fyra olika byar, Briançon där vi bodde, Chantemerle, Villeneuve och Mone­tier. Systemen hängde väl ihop genom olika liftar upp till höga toppar på bra över 2000 meter mellan dem. Den högsta liftstationen på toppen Pic de l´Yret låg på c:a 2800 meters höjd. Med en bra blandning av svarta, röda och blå nedfarter måste man ge området högsta betyg. Många av de vidsträckta branterna utanför pisterna an­vändes också för offpist-åkning.

                    

En dag löste Anita ett dagskort på vår närmaste kabinlift och följde med upp till mellanstationen, där vi tänkte ta en tidig lunch tillsammans. Vi var dock lite för tidiga, de hade inte öppnat matserveringen, så vi fortsatte i stället först upp till toppstationen på Prorel på lite över 2000 meters höjd. Även Anita fick då chansen att känna tjusningen när man kommer ut från liften med den fina panoramautsikten åt alla håll, även om det fortfa­rande låg kvar en del dimmoln. Lunchen smakade desto bättre något senare.

                    

På TV kunde vi en dag se att det under dagen varit snökaos i Normandie med blockerade motorvägar mm. Även i Nice hade det kommit en hel del snö. Trots att avståndet till Nice från Briançon inte var så stort hade vi bara fått obetydligt med snö.

Jag anmälde mig en dag till en tur med bil/buss till det angränsande italienska skidområdet omkring Sestriere, som ligger ungefär 10 mil väster om Turin och nära den franska gränsen strax öster om Briançon. Det blev till sist sju deltagare från vår resegrupp som utan guide fick resa med en minibuss kanske en timma upp över passet vid gränsen och fram till Montgenevre som är den första skidorten i det sammanhängande skidområdet Vialattea, där Sestriere är den viktigaste. Övriga orter är Claviere, Cesana, Sansicario, Sauze d´Oulx och Pragelato. Vid OS i Turin 2006 var utförsåkningen förlagd till Sestriere.

Anita hade under dagen varit ute på shoppingrunda och på egen hand och med egen hemsnickrad franska lyckats först få prova och sedan köpa en trevlig fin yllejacka för festbruk. På kvällen tog vi på nytt en vandring upp till Gamla-stan, där vi inhandlade tre djur till julbordet: En liten fin get med klövjekorgar, ett murmeldjur och en delfin. Butiken hade en uppsjö av olika djur.

                      

Briançons gamla stadskärna innanför murarna högt uppe på klippan är en i högsta grad levande stad. Människor bor fortfarande där och det finns t.o.m. en del lite nyare byggnader som bryter mot den gamla byggnadsstilen. I huvudsak är det dock smala gränder och mycket gammal bebyggelse. Stan är ganska brant och i övre delen lig­ger gamla befästningar. 

                      

Vi gjorde en rundvandring och försökte följa ytterkanten av stan. Högst upp gick vi ut ur stan och ner i mot en mindre ravin som skiljde stan från nästa berg där det låg ett antal något modernare befäst­ningsanläggningar, Vauban, som hade använts i striderna under andra världskriget. Där fanns nu en minnestavla till minne av stupade på båda sidor som utlyste frid och försoning över området. Där låg också en gammal fin stenvalvsbro som ledde över ravinen. Bron var från 1734 och ledde högt över ravinens botten. Utsikten mot vårt skidområde var storslagen.

                        

 
                                                 
                                                           Julbordet modell 2009



Nu är julen slut, ja nu är julen slut och efter jul så kommer....

Visst är det trevligt med julfirandet. Vi var i år hemma och firade jul på traditionellt sätt med julbord på julafton hos Jonas och Helena och julklappsutdelning därefter hos Annika och Anders. Eftersom det var 70 år sedan jag föddes hade vi lite speciellt firande hemma hos oss på juldagen. Större delen av släkten i Stockholmstrakten, inklusive kusin Nils och Gulli, samt grannarna Börje, Britt-Marie och Inga mötte upp till en trevlig kväll. 

Julesnön föll mycket lägligt några dagar före julafton, så julstämningen infann sig med automatik. Efter jul har snön legat vit och djup på taken hela tiden och skidträningen har stundtals varit intensiv. Anita har liksom jag själv varit ett antal gånger ute på golfbanan och provat på i skidspåret med de fina löparskidorna. Visserligen med lite olika takt men motionen och den friska luften är det viktigaste. Efter nyår som vi firade av ensamma i lugn och ro hemma, har vi fortsatt med kalas på olika sätt, Jennys trettonårskalas hos Anders och Annki, middag hos Nils och Gulli och en träff hemma hos oss med gamla arbetskamrater.

Nu så här några dagar efter tjugondedag Knut är julkalasen över, den fina Mjölkerödsgranen börjar så smått barra lite i underkanten, julbordet med alla djuren ska snart packas ihop till nästa år, och vi ska göra vårt bästa för att äta upp alla julkakor, innan de blir för gamla.

Efter de lugnande beskeden att den stora vattenläckan mitt i vägen i Mjölkeröd strax före jul lagades efter en intensiv vecka och en beundransvärd insats från de bofasta, kan vi lugnt se tiden an till våren, då vi kan dyka upp på Mjölkeröd på nytt. 

God fortsättning på det nya året!

Anita och Lars


         

                                                           Vinrankor i vinterskrud
         



                         

                                                          Postlådan i vinterskrud
         

                             


Nu har vi varit hemma nästan två veckor efter vår Spanienresa. Spaniensemester betyder för många bad, solkusten och hålligång. För oss betydde det i stället Madrid, konstmuseer, tjurar, gamla fästningsstäder, miljontals olivträd, torra slätter i inlandet, skogiga berg, åsnor, getter och mycket, mycket mera.


              
                                      Picassos Guernica på Museo Reina Sofia

Efter tre heldagar i Madrid börjar man hitta i stan, vet var Pradomuseet, Museo Thyssen-Bornemisza och Museo Reina Sofia ligger, känner igen de viktiga platserna Sol, Plaza Mayor, Cibeles, Colon etc. Man känner också pulsen och trafikrytmen, som ibland kan vara nog så häftig. Häftigt och i högsta grad spektakulärt men även fascinerande var det också på tjurfäktnigsarenan Las Ventas. Fullsatt, säkert 20.000 entusiastiska spanjorer, som hyllade sina "hjältar" efter fullbordad uppvisning  framför de spetsiga hornen.

                                  
                                                      Olivträd i massor

Bilturen västerut och söderut från Madrid under en dryg vecka innebar en utmaning i språkkunskaper varje gång vi skulle söka hotell. äta eller göra något annat som innebar konversation med spanjorer. Ett mycket litet fåtal behärskar engelska, övriga bara spanska. På en restaurang skickade de fram en ung kypare som var deras så kallade "engelskaexpert". Han hade studerat engelska en månad och kunde ju engelska därefter! Med teckenspråk, ett otal upprepningar och uppgivna gester lyckades vi dock för det mesta hitta det vi önskade. Vi lyckades t.o.m. med konststycket att till Anitas förskräckelse av misstag beställa in kanin till middag en dag. 


              
                                                Ringmuren runt Avila

Vi passerade ett antal städer och byar med massiva medeltida ringmurar och borgar och även lämningar och minnen från romartiden, bl. a. en nästan helt intakt romersk teater i Merida långt nere i söder. Vi var inte långt från Portugal ibland och inte heller långt från Medelhavet i söder, men vi avstod från att försöka nå några badstränder trots att vädret var full sommar med temperaturer ofta på mellan 25 och 30 grader.

Ett litet extra äventyr blev det vid säkerhetskontrollen i Madrid vid hemresan. Ingen av oss reflekterade då närmare på säkerhetsbestämmelserna. Kontrollanten stoppade mig och bad mig öppna handbagageväskan. Snabbt plockade hon fram en liten plastflaska med Anitas handkräm. Den konfiskerades direkt. Men inte nog med det. Hon rotade runt en stund och hittade en trettio centimeter lång, vass, spetsig, stilettliknande brödkniv!!! Kniven som vi använde vid våra improviserade kaffe- och lunchraster vid vägkanten. Jag kände en blandning av förvåning, skam och upprymd pojkaktig glädje över avslöjandet, nästan som en ertappad presumptiv terrorist. Undrar just om kontrollanten kände likadant? Det var dock inte allt. Efter lite letande plockade hon upp vår lilla nagelsax, knappt 15 cm och med helt rundade skänklar. Inget större vapen direkt! Efter våra böner och efter konsultation med den högste polisbefälet på plats fick saxen godkänt och vi kunde passera. Då visade det sig att mitt bälte, som också måste passera säkerhetskontrollen, hade ramlat av bandet och jag nästan tappade byxorna. Allt väl till slut och vi kunde lämna Madrid.


                                     
                                      Kafferast med brödkniven i väskan

Flyget gick via Prag. Dagen efter skulle det visa sig, blev det snöstorm och inställda flyg i Prag. Som tur var låg vi en dag före. Väl hemma på Arlanda och i Barkarby skulle vi komma att uppleva både krossade rödvinsflaskor och sviter av spanska sandloppor, men det får bli en annan historia.

Spanienresan var helt igenom lyckad och utgör ett nytt fint reseminne.

 



                    


En utflykt till Bohus Malmön gav som en helt osannolik bieffekt att vi fick se en livs levande, vild stork på en strandäng inte långt från Nordens Ark. Enligt en fågelexpert var den helt omärkt och ingick därför inte i något slags projekt utan hade helt spontant tagit sina vägar till Bohuslän. Normalt förekommer aldrig några storkar i våra trakter, endast i Skåne. Vi klassar det som sommarens märkligaste storfrämmande!




                                
 

Ett annat slags storfrämmande var de tre reskamrater från vår resa längs Mekong i december 2008 som besökte oss i stugan, H från Göteborg, K från Öland och G från Norge. Under ett par dagar hann vi med åtskilligt, promenader i omgivningen, utflykter till Resö och Tjurepannan, historiska studier vid Fossum och Vitlycke av hällristningarna, bildförevisning av en mängd reseminnen från när och fjärran, god mat och dryck, bl.a. lite Mekongwhiskey. Innan de lämnade oss hann vi också med att ta upp Quantippa vid badviken inför vintern, skönt att få det klart men lite vemodigt att sommaren börjar ta slut.

 
                                                       

 

Vad är detta? Den icke initierade kanske tror det handlar om julkorv! Den mer initierade ser genast att det är äppelmostillverkning genom passering av äpplen. Trädgårdens guld!
 
Vi gjorde nämligen en kortare tur i förra veckan till trädgården därhemma, skördade våra transparent blanche-äpplen och tillverkade äppelmos på gammalt traditionellt sätt. Vi  ser det nästan som en kulturell insats i att bevara gamla metoder i dagens samhälle, då färdigmat, E-ämnen och tillsatser, konstgjorda sötningsmedel mm ofta är på tapeten. Att då kunna producera eget fruktmos och sedan kunna spara det inför vintern känns helt riktigt, inspirerande och roligt. Dessutom blir det ju extra gott!

Vi plockar äpplen, grovrensar dem och skär i stora bitar. Äppelbitarna ångkokas sedan i en duk knuten under locket till en stor gryta med häftigt kokande vatten. De genommjuka äppelbitarna passeras sedan i assistenten monterad för passering. Efter en snabb uppvärmning med socker steriliseras sedan moset i glasburkar i den urgamla ärvda konserveringsapparaten i 90 grader under 20 minuter. På morgonen dagen efter, om allt gått bra, är det bara att stolt bära ner burkarna i matkällaren. Klart!
 
 

                            
      Passering                                                Konservering